”Det finns ingen väg till frid. Frid är vägen”
Ann-Charlotte Palm
Min kalender har ett citat tryckt längst ner på varje sida. Ibland får det mig att dra på munnen, ibland är det mest klämkäckt. Då och då får det mig att tänka till lite. Som den veckan för en liten tid sedan när jag började skriva på det här inlägget. Det är den thailändske munken Thich Nhat Hanh som tillskrivs citatet ovan. Förmodligen vet han vad han talar om efter att ha mediterat och reflekterat i många år. I sin bok Silence beskriver han vikten av tystnad för att vi skall kunna höra och märka livet.
När jag ser mig omkring i min omvärld får jag en känsla av att just tystnad, frid, eller kanske lugn och ro, är vad många söker och behöver i vårt stressade samhälle. Vi vet att vi mår fysiskt bra av att koppla av ibland och låta kroppen återhämta sig efter utfört arbete eller träning. Det är då träningen får full effekt. Detsamma gäller hjärnan. Vår kognitiva förmåga blir bättre om vi stannar upp och låter ny kunskap eller information sjunka in och slå rot. Detta har bl a professor Terry Sejnowski, vid Salk Institute for Biological Studies i Kalifornien forskat kring. Han beskriver att hjärnan har två nätverk, varav det ena är ett vilo-nätverk. Det används när vi bryter av inlärningen med att göra något helt annat och låta tankarna vandra mer fritt. Då tar omedvetna processer i hjärnan över och vi kan hitta lösningar till problem vi brottats med, få inspiration och nya idéer. (Artikel i SvD 7/1-18)
Samma sak kan med all säkerhet sägas om själen: för att vi skall vara i kontakt med vår själ behöver vi kunna stanna upp, vara i stillhet och i kontakt med det som är vackert och ger näring för just mig. För min del händer det ibland när jag lyssnar – verkligen lyssnar - på vacker musik, inte bara låter tonerna passera genom huvudet utan att stanna. Vissa dagar händer det inte alls. Musiken finns där, men jag är någon annanstans, kidnappad av mina tankar. Resultatet blir ”ytterligare en konsert avbokad i kalendern!” Vilket inte alls är det jag vill.
Ändå ägnar vi relativt lite tid åt stillhet och reflektion, åt sådant som ger själen och sinnet näring. Jag ser att många strävar åt det hållet – hur många är vi inte på yogaklasserna på landets alla träningsinstitut? Mindfulnesskurser blir fler och vanligare. Men vad händer när vi kliver ut ur yogasalen, eller lämnar mindfulnesskursen? Det är så lätt att ramla in i det gamla vanliga beteendet, tillbaka till att planera middagen eller morgondagens möte. (Åtminstone är det så för mig – någon som känner igen sig?) Vi förflyttas från ”att vara” till ”att göra”.
Självklart behöver vi också ”göra”, planera vår vardag, få livspusslet att gå ihop, om vi vill leva i det samhälle vi har. Frågan är kanske hur vi gör det. Hur mycket fokus och tid lägger på att grubbla över gårdagen eller fundera på eller oroas för morgondagen? Om vi istället klarar av att stanna upp i nuet, känna de känslor vi har inom oss och tänka på hur vi använder vår energi blir det säkert mindre betungande och krävande.
Kanske är det så som citatet säger: det hjälper föga att kämpa och springa för att hitta tid att hitta frid. Kanske är det snarare en inställning till livet, ett förhållningssätt, som kan ge den frid vi söker?